♥

---

Livet på sistonde. 2014 bjöd på den bästa sommaren trots allt knas som varit innan. 2 utomlandsresor till bulgarien, en med mami och en med booo. Träffade jordens underbaraste människor i Nessebar som jag kommer besöka igen. Nattbad, kolla på stjärnor som slog ner över havet på kvällen med mysigt sällskap och en flaska rakia, såg 2 delfiner fria i havet, räddat krabbor, badat, solat, ätit onyttigt, varit i mitt livs bästa form and so on.. 

Har dessutom fått jobb! Serverar glass i Glassbaren @ Big inn. Bästa jobbet som passar mig perfekt! Sjukt spontant dock haha.. 

K a o s | Operationen gick tack och lov bra! Dessutom repar jag mig mer och mer för varje dag som går. Nu har jag dock åkt på jordens dunderförkylning, men det är sånt som händer. Min bästa vän lyckades också bli sjuk, men det kan också bero på att vi var ute igårkväll när vi fick för oss att dra till konsum. Vi hade en sjukt bra kväll igår, spårad, men väldigt bra!

Under kvällens gång tänkte jag extra mycket på två vänner av olika anledningar, och idag fick jag beskedet att en av dom har råkat väldigt illa ut. Det hugger till i en när man ständigt får dåliga nyheter, för numera är det bara skit som händer i den här stan. Alla mina tankar går till vederbörande, min andra vän som jag också tänkte på igårkväll samt alla andra som blir berörda. Finner inga ord.

3 dagar kvar | Den här veckan har gått sjukt fort. Mina syskon kom hit till köping för att fira min 20-årsdag så har i princip bara umgåtts med dom. Har försökt att inte tänka på fredag när jag ska opereras, men idag har jag inte kunnat låta bli. Fått ett x-antal samtal från operationskordinatorn, min läkare och någon från medicinmottagningen. Helt ärligt är jag livrädd för operationen nu. Det känns så sjukt osäkert alltihopa med tanke på att dom som ska utföra operationen inte har varit med om det här förut. Jag är insatt på en helt ny medicin som inte många har kunskap om, vilket försvårar allt. Att jag dessutom är så här pass ung och har två blodproppar i lungorna som kan ställa till det försvårar allt ytterligare. Och mindre orolig blir jag inte av att veta att knappt dom som ska utföra operationen har någon koll på allt - just eftersom allt är så nytt för dom. Nya besked hela tiden, nya ordinationer som ändras konstant hela tiden. Sjukt skrämmande. Men det ska nog gå bra, det måste det. Vägrar lämna världen som 20-åring. Har jag överlevt allt annat skit som hänt i hela mitt liv ska väl inte det här ta livet av mig, hoppas jag. 

Nej dags för oboy & film för att ladda upp batterierna. Pusssss

 

.. just carry on, don't mourn the rejoice everytime you hear the sound of my voice. Just know I'm looking down on you smiling, and I didn't feel a thing so baby don't feel no pain - just smile back.

---

Har nyss skrivit på det vita arkivet. Har länge funderat på att göra det, för man vet egentligen inte riktigt när döden står bakom hörnet och väntar, man utsätter sig trots allt för faror varje dag. Men givetvis kan man inte gå omkring och vara rädd för att dö, trots dessa faror. Men att ha skrivit på det vita arkivet är en jävligt smart grej för att underlätta för sina anhöriga när det är dags att planera ens begravning. Och för mig känns det inte mer än rätt att ha det gjort när allting ser riskabelt ut just nu för mig.

Min trötthet som jag har skrivit om sen tidigare var inte bara en helt vanlig trötthet pga för lite sömn. Ganska långt ifrån faktiskt och det är inte konstigt alls att jag har varit så här pass trött. Mina blodproppar var inte heller någon slump, allt faller liksom på plats just nu och har ett samband. I och med det blir allt det här bra mycket mer allvarligare än jag någonsin hade kunnat tro. Jag har en operationstid om ganska exakt 13 dagar som egentligen inte skulle varit allt för allvarlig, men i mitt tillstånd kan det bli allvarligt. Egentligen skulle jag haft en operationstid om två dagar, på måndag, men för att minska riskerna för att det värsta ska hända blir det förflyttat. Blodproppsjävlarna ställer till det - igen. Givetvis är jag orolig för operationen, men inte alls så pass orolig som jag är inför dessa kommande 13 dagarna då jag måste ha min mobil med mig konstant hela tiden och vara beredd på att ringa 112 för att få en ambulans så snabbt som möjligt. Det här är sjukt och det här hade jag aldrig någonsin trott skulle drabba mig. Men jag försöker se allting från den ljusa sidan, förmodligen går allting som planerat! :} Men jag är så sjukt evigt tacksam för alla nära som står ut med mig, förstår och accepterar. Det är jobbigt för många av dom, det har jag märkt. Men tillsammans är vi starka, det vet ni.